På min arbetsplats har vi utmanats att njuta av semestern. Inget märkvärdigt alls men små stunder av återhämtning lite nu och då under ledigheten. Gå barfota, plocka vilda blommor, njuta av en ny glassmak, sova i tält eller under bar himmel, känna doften av nyklippt gräs... Utmaningen är att bocka av alla rutor på en bingobricka med 25 sådana uppdrag. Jag kommer att få problem med att "Uppleva en hel dag utan några måsten", var går gränsen mellan "måste" och "vill"? Får klura vidare på det.
Lyssna på vågskvalpet är nog min bästa gren!
Här finns bingobrickan om någon fler vill haka på!
Den här viktiga affischen möttes jag av vid en idrottshall häromaftonen. Hur lätt är det inte att man inte tänker sig för och av misstag tar med en energibar med nötter?
Jag skäms! Under jullovet, när vi hjälptes åt i köket, bad jag någon att bryna smöret. Personen såg minst sagt frågande ut och jag insåg att denne inte alls förstod vad jag menade. Bryna knivar - ja, det visste hen, men bryna smör? Jag fick visa.
Detta fick mig att fundera över allt jag tar för givet. Vet alla vad som menas med att ansa grönsaker eller hacka lök? Eller skiva fint? Och alla begrepp som används för att värma vätska; sjuda, småputtra, koka, stormkoka, värma lätt, snabbt upphetta? Ja, det finns säkert fler! Termerna är faktiskt inte självklara för alla.
Hur sjutton kan jag tro att unga människor, eller personer med annat modersmål, ska veta? De som inte är uppvuxna med daglig matlagning i köket? Som inte beordrats att hjälpa till med morotsskalning och att hålla koll på grytan på spisen? "Bubblorna får inte bli större än en 5-krona, då sänker du genast värmen".
De som inte vet ska inte skämmas, det är jag som utgår från att alla kan som har fel! Min slutsats blev att jag måste bli mycket tydligare i hur jag instruerar och ger råd.
Sen ramlade jag över en helt fantastisk youtubekanal, där allt sånt här och lite till beskrivs i korta avsnitt. Ninjas hemkunskap. Den kommer jag själv att kolla benhårt, för ärligt talat - städning är inte min grej. Det måste finnas smartare sätt än mitt att dammsuga och städa badkar.
NU får jag lära mig en massa som även jag, en utbildad 50+-are missat!
Dammråtta?
Styrka och mod- och skillnaden däremellan
Det krävs styrka för att vara tuff.
Det krävs mod för att vara ömsint.
Det krävs styrka för att hålla garden uppe.
Det krävs mod för att sänka garden.
Det krävs styrka för att övervinna.
Det krävs mod för att ge sig.
Det krävs styrka för att vara helt säker.
Det krävs mod för att våga tvivla.
Det krävs styrka för att passa in.
Det krävs mod för att vara annorlunda.
Det krävs styrka för att känna en väns smärta.
Det krävs mod för att känna sin egen smärta.
Det krävs styrka för att dölja sina känslor.
Det krävs mod för att visa dem.
Det krävs styrka för att uthärda övergrepp.
Det krävs mod för att sätta stopp för det.
Det krävs styrka för att stå ensam.
Det krävs mod för att luta sig mot någon.
Det krävs styrka för att älska.
Det krävs mod för att låta sig älskas.
Det krävs styrka för att överleva.
Det krävs mod för att leva.
Från "Det är aldrig kört 2".
Jag vill uppmärksamma något som blir allt vanligare: Att ungdomar inte äter tillsammans med övriga familjen.
Nu menar jag inte de där tillfällena av undantag eller när det är olika tider för aktiviteter som ska pusslas med som ibland gör att hela familjen inte äter samtidigt. Jag menar det, för mig, relativt nya fenomenet att ungdomar drar sig undan och äter framför sin dator eller framför tv:n i stället för att sitta med familjen. Eller att de väljer att inte komma hem till middagen. Eller att det faktiskt inte finns några gemensamma middagar i familjen. Det är det här jag skulle vilja uppmärksamma alla vuxna med ungdomar därhemma på.
Tonårstiden är en period i livet då man vill och ska frigöra sig från föräldrarna och ta ut ett avstånd. Samtidigt är det en period då man behöver ha tillgång till sina föräldrar. Och det är också en period som är viktig för framtida matvanor.
Inte att förglömma är matvanorna viktiga för tillväxt och utveckling under tonåren. Hjärnan utvecklas ända upp i 25-årsåldern och den är ett väldigt näringsberoende organ i kroppen.
Därför tycker jag att det är superviktigt att försöka äta okej sammansatta måltider tillsammans i familjen i så hög grad som möjligt.
Hur många naturliga tillfällen finns det att faktiskt sitta ner tillsammans och checka av med varandra hur dagen har varit? Att småprata om ditt och datt och lära känna varandra inom en familj? Eller att bara se varandra?
Vi har så mycket tid till att sitta framför varsin skärm av varierande slag och storlek. För de flesta ungdomar behövs troligen inte middagen för att få tillräckligt med skärmtid.
Och hur medvetet närvarande i sin måltid är man när man äter framför skärmen? Noterar man över huvud taget att man äter och blir man mätt och nöjd?
Det går att förstå att ungdomar drar sig undan från matbordet om det bara kommer upp en massa jobbiga samtalsämnen eller krav. Eller om det är mycket bråk mellan andra i familjen vid matbordet. Middagen är inte alltid en trevlig stund. Föräldrar och barn är kanske trötta och hungriga och det tar ju inte fram ens bästa sidor direkt. Men om åtminstone föräldrarna försöker ge middagen en okej inramning kan det bli en okej och kanske till och med bra stund för alla i familjen.
Här är några tips till föräldrar:
Kom ihåg att ingen är perfekt. Jag har själv gjort alla misstag man kan göra som förälder, men det går att reparera, lära om och justera.
På ett yinyogapass i söndags påminde yogaläraren (fina Moa) om ett gammalt indiskt uttryck: "nu har jag sprungit alldeles för fort för länge, så nu måste jag sätta mig ner och vänta in min själ".
Oavsett om man tror på en själ eller inte, tycker jag att det är ett bra uttryck, men personligen skulle jag vilja lägga till bokstaven v efter själ. För själ kanske kan översättas till det sanna jaget eller självet? Och ibland måste man faktiskt ha både modet och tålamodet att vänta in sig själv.
Det kan kännas väldigt effektivt och bra att bara rusa fram genom tillvaron och låta bli att känna efter och reflektera. Dels känner man sig duglig och bra, men positiv stress kan också ge energi och fungera som ett slags "uppåttjack". Total avsaknad av stress gör livet rätt tråkigt och man rör sig knappast framåt - det är inte så vi vill ha det. Men om man bara forsar fram i ett alltför högt tempo och aldrig får den paus och vila man faktiskt behöver är det lätt att tappa fotfästet, även om alla de saker man fyller sin tillvaro med i grunden är positiva och roliga saker.
Att stanna upp efter en intensiv period kan bli en mycket obehaglig upplevelse. I alla fall till dess att man landat i vilan. Av den anledningen undviker många att stanna upp överhuvud taget.
Det går inte att springa ifrån stress genom att peta in mer aktiviteter. Ja, jag vet att det låter galet, men det är många som gör precis så. Jag har själv använt den, icke funktionella, strategin i perioder.
Jag gör också ofta misstaget att jämföra mig själv med såna där supermänniskor (oftast kvinnor av någon anledning) som verkar ha hur mycket energi som helst! Ni vet de där som klarar av att laga god, trendig och näringsrik mat, ha en framgångsrik karriär, träna högintensivt typ sex dagar i veckan, resa (aktiva resor - inga slösemestrar), umgås med vänner och dessutom vara otroligt sympatiska och trevliga.
Jag erkänner att jag gärna skulle vilja vara en sån där superenergisk kvinna, men det är jag inte. Jag har bara ett viss mått av energi och jag måste hushålla med den för att det ska funka. Det finns perioder när jag känner mig mer fylld av energi och får en massa gjort, men i andra perioder har jag ganska lite energi och har ett större behov av vila. I de perioderna då jag inte är så där effektiv som i de energirika perioderna kan jag bli frustrerad för att jag inte orkar det jag tycker att jag ska. Jag är inte så snäll mot mig själv alla gånger. Och jag börjar jämföra mig med de där superkvinnorna och känner mig som en extremt oduglig och tråkig person! Så dumt och så onödigt!
Att jämföra sig, med andra och med sig själv när man är på sin absoluta "topp", är inte en omtänksam och vänlig handling mot sig själv. Det är däremot ett bra sätt att suga ut all glädje ur livet.
Det är vid såna tillfällen jag verkligen behöver vänta in mig själv. Bara vara, känna in min egen kropp och umgås med mina egna tankar och känslor. Det gör att jag, efterhand, kan släppa på kraven, slappna av och känna att jag är i mig själv och att allt är okej. Jag behöver inte prestera eller vara på nåt speciellt sätt. Jag är en liten, men alldeles tillräcklig, del av världen ändå.