Kan man äta sig lycklig?
Nä, det kan man förstås inte, även om man kan känna sig ganska lycklig när man njuter av vällagad och god mat.
Men maten spelar en stor roll för den psykiska hälsan, precis som sömn och fysisk aktivitet! Genom att äta regelbundet och allsidigt i enlighet med NNR kan du förebygga depression och minska sårbarheten vid annan psykisk ohälsa.
Det psykiska måendet kan förstås också påverka matvanorna på en massa olika sätt. Aptiten kan försvinna eller bli mer ojämn. Det kan bli svårare att känna in kroppens behov och när man väl uppfattar sig som hungrig är man väldigt hungrig, så hungrig att man bara vill ha mat som innehåller mycket och snabb energi, exempelvis söt mat eller fet snabbmat.
Det är även vanligt att hantera jobbiga känslor genom att äta eller neka sig själv att äta trots hunger.
Vid psykisk ohälsa kan det, så klart, också vara svårare, för att inte säga omöjligt att orka eller klara av planering, inköp och tillagning av mat. Kraven kan behöva sänkas, rejält.
För mig är det helt självklart att där det jobbas med psykisk ohälsa, oavsett om det är i första linjen eller på specialistnivå, där behöver det också finnas dietister. Alla som jobbar med psykisk ohälsa behöver såklart kunna snacka om matvanor på en basnivå, men det behövs faktiskt mer än så i många fall. Vi dietister är utbildade i att kostbehandla utifrån fysiologiskt, psykologiskt och pedagogiskt perspektiv. Vi individanpassar kostbehandlingen och vi är legitimerade av socialstyrelsen. Vi kan också förklara, motivera, varför det är bra att äta vissa saker. Och det är förstås urviktigt!
Så om det ska satsas på psykisk ohälsa går det inte bara att öka på antalet kuratorer och psykologer. Det behöver även komma till mer dietistresurs! På BUP finns just nu 0,3 dietisttjänst i hela länet och den tjänsten räcker inte ens till för den specialiserade ätstörningsbehandlingen. På hela vuxenpsykiatrin i Umeå, inklusive anorexi och bulimicentrum, finns det också bara 0,3 dietisttjänst. Hur det ser ut i Skellefteå är jag lite osäker på, men jag tror att det ingår på något sätt i någon av primärvårdsdietisternas tjänst att funka som konsult för vuxenpsyk.
Dietisterna i primärvården jobbar allt mer med psykisk ohälsa utan att ha fått några ökade resurser. I Umeå med omnejd ska tre dietisttjänster räcka till för 13 hälsocentraler och hemsjukvården! Ni förstår att det är mission impossible?!
Jag inser att detta säkert inte bara gäller oss. Fysioterapeuterna och arbetsterapeuterna är nog i ett liknande läge?
Och det är så här: Experterna behöver jobba ihop, samverka med varandra, för att det ska bli bra. Det går inte att göra punktinsatser - vi som ska hjälpa patienten måste kommunicera med varandra, annars funkar det inte.
Comments