Förra sommaren läste jag ett reportage i en damtidning. Det handlade om en vuxen kvinna som hela sitt liv hade velat testa simhopp men aldrig riktigt kommit till skott. Men, när hon kollade upp det visade det sig att det fanns nybörjargrupper i simhopp för vuxna. Så hon gjorde det, hon började med simhopp som vuxen och beskriver vilken kick det var när hon lyckades göra en volt (eller vad det nu var för hopp) från den höga trampolinen.
Den här artikeln inspirerade mig. Kan hon så kan väl jag, tänkte jag. Jag har alltid tyckt att det har sett kul ut att dansa. Alla mina barn har dansat och jag har sett på vääääldigt många av balettakademiens avslutningsföreställningar de senaste tjugo åren. Men jag har tänkt att loppet redan var kört. Jag var fotbollstjej mellan 9 och 26 och det fanns inte tid för att ens tänka på dans då. Och sen fick jag barn (eller rent tekniskt fick jag barn vid 22, fast jag spelade ett tag efter det ändå) och ännu mindre tid och sen blev jag för gammal!
Eller?
Jag mailade balettakademien för att höra om det fanns några nybörjargrupper för folk i min ålder. Och ja, de brukar köra kurser för "mer vuxna" med jämna mellanrum, men det fanns inga nybörjargrupper just då. Däremot fanns det en nybörjarkurs i balett för vuxna som precis hade startat. Så, jag anmälde mig till den och även om jag skulle kunna vara mamma till de flesta av de andra deltagarna och kände mig helt kass i början körde jag på.
För det fina med att vara nästan femtio och nybörjare är att det inte förväntas att man ska vara bra. Det är helt okej att vara kass!!!! Det är okej att bara ha kul!
Nu är jag inne på min andra termin i balett och mitt uppe i min första termin i modern dans. Det finns nog en del som tycker det är konstigt att börja dansa den här typen av dans så här sent i livet, men det struntar jag fullständigt i för jag bestämmer själv över mina fritidsintressen. Just nu är det här kul. Nästa termin kanske jag testar hiphop, jazzdans eller nåt helt annat, typ bågskytte?
Är jag bra på att dansa? Näe, men jag suger inte precis hela tiden. Ibland förvånar jag faktiskt mig själv! Jag kommer aldrig att bli särskilt grym på att dansa, där är det nog kört, men det är en häftig känsla när en koreografi eller rörelse som kändes helt omöjlig från början helt plötsligt sitter.
Dans är dessutom superbra träning i alla åldrar. Inte bara för kroppen, utan också, i högsta grad, för hjärnan. Jag märker tydligt att det går mycket sämre de dagar jag haft mycket på jobbet och skallen inte är med i dansen.
Och jag tror att det är väldigt bra att testa nya grejer även som vuxen. Att våga gå utanför sin bekvämlighetszon och inte bara köra på i de gamla vanliga hjulspåren.
I mitten på Maj är det dags för Balettakademiens årliga elevföreställningen på Idun och i år tänkte jag faktiskt våga mig på att inte bara sitta i publiken, utan också vara med på scen. På samma scen och i samma föreställning kommer också min sextonårige son att vara.
Jag frågade honom om det känns pinsamt att ha mamma med i samma föreställning, men han tycker det är modigt att jag törs utmana mig själv. Jaja, vi får se hur han känner när den dagen kommer, men lite lagom skam har ingen dött av!
Och, vet ni vad? På samma scen, men i en föreställning dagen innan, kommer min snart 75-åriga ballerinamamma att dansa. Hur coolt är inte det?
På vilket sätt har du gått utanför din bekvämlighetszon? Dela gärna med dig i kommentarsfältet.
Hej Anna!!
Så kul det låter. Tack för inspirationen! Jag tror också på att gå utanför bekvämlighetszonen, för att utvecklas och tänka i andra tankebanor är de som hjärnan är så himla van att tänka!
Posted by: Karin | 03 maj 2016 at 08:01
Det skulle såklart stå HEJA Anna!
Posted by: Karin | 03 maj 2016 at 08:02
Det här med tights och slimmade kläder har aldrig varit min grej. Så för ett och ett halvt år sedan provade jag yoga, och köpte just tights! Först ett par försiktigt svarta. Nu tränar jag i ett par upseendeväckande mångfärgade och trivs! Att jag dessutom fortsätter yoga, och inte svimmar av stress när vi ska försöka genomföra serien själv, är en bedrift i sig. Jag, min kropp och knopp klarar av mer än jag tror!! Om två år vill jag upp i huvudstående. Då är jag 56 år och tillräckligt vuxen för att hålla på med såna barnsligheter:)
Posted by: Agneta Frängsmyr | 03 maj 2016 at 09:31
Tack Karin och Agneta för era kommentarer och hejarop=)
Agneta, fortsätt yoga, det är en resa i sig, behövs inga häftiga, akrobatiska asanas för att det ska ge effekt. Men det är coolt att utmana sig själv lite extra och se att man kan klara mer än man tror. Det ger självförtroende och en känsla av styrka.
Posted by: Anna Karlsson | 04 maj 2016 at 11:20