Ordet ortorexi kommer från grekiskans "ortho", renlärig, och "orexis", aptit. Ortorexi handlar om att man vill äta rätt och träna mycket. Men när man har ortorexi äter man faktiskt inte alls så det är gynnsamt för ens hälsa utan man äter för lite energi, för ensidigt, för fettsnålt och för lite kolhydrater samtidigt som man tränar hårt och tvångsmässigt.
Det vill säga, man äter helt fel, men man tycker att man lever hälsosamt!
Precis som andra sorters ätstörningar utvecklas ortorexi ofta gradvis. Man kanske börjar med att sluta äta godis, snacks och sötsaker samtidigt som man ökar mängden fysisk träning. När man ser resultat, till exempel i form av minskad vikt, mer synliga och definierade muskler eller ett lättare löpsteg, ökar man träningsdosen ytterligare och börjar äta alltmer restriktivt. Till slut kanske man tränar som en elitidrottare och äter som en viktväktare eller lågkolhydratbantare.
Unga människor som idrottar och tränar hårt från början kan också drabbas av ortorexi genom att de börjar äta mer "nyttigt". Det kan vara svårt att upptäcka då de äter normala mängder mat, men alldeles för lite i förhållande till vad man förbrukar. Om man tränar hårt och börjar dra ner på energiintaget kan man utveckla, inte bara ortorexi, utan anorexi väldigt snabbt.
Det finns inte någon enkel universalförklaring på varför man utvecklar en ätstörning, det kan se ut på många olika sätt, men i vårt samhälle där hård träning och hälsosamma matvanor ses som positiva karaktärsdrag och där det pumpas ut kost- och träningsråd varje dag i media ökar förstås risken för att fler drabbas.
Idag finns inte ortorexi med som en egen ätstörningsdiagnos, utan det sorterar under ospecifierad ätstörning om man inte har magrat så mycket att man har utvecklat anorexi.
Jag träffar många ungdomar som har problem med mat och träning. Det är vanligt att man har ett tvångsmässigt förhållande både kring att man vill äta nyttigt och träna mycket , men är normalviktig och inte heller har så lite fett på kroppen att man ser kraftigt avmagrad ut. Men man kan må oerhört dåligt både fysiskt och psykiskt av det här problemet trots normal kroppssammansättning.
Energi- och näringsbrist påverkar både det fysiska och psykiska måendet. Man kan till exempel få humörsvängningar, ökat tvång, frusenhet, koncentrationssvårigheter, yrsel, magproblem och sömnproblem även om man har en normal kroppssammansättning om man äter för lite i förhållande till vad man behöver.
Att ständigt tänka på hur man ska träna och äta och känna ångest så fort man äter något utöver sin plan eller om man hoppar över ett träningspass är ju också väldigt jobbigt och stressande oavsett om man är i svält eller inte.
Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko har många års erfarenhet av att jobba med ätstörning och de har tillsammans skrivit en bok om Ortorexi.
Jag rekommenderar den boken, även om jag tycker att de koncentrerar sig lite för mycket på svår ortorexi, när det ligger i gränslandet till eller har utvecklats till anorexi. När man blivit så sjuk att man har tappat mycket i vikt, tränar lika mycket som eller mer än en elitidrottare och äter som en viktväktare eller lågkolhydratbantare och har kroppsfett på samma nivå som en anorektiker. Då är man väldigt sjuk.
Det är bättre om man ser problemen innan de har hamnat på den här nivån. Ju snabbare man får hjälp desto bättre.
Jag vill att alla idrottsledare, instruktörer på gym, danslärare, idrottslärare, ridlärare och andra som har med fysisk träning att göra läser den här boken. Men vänta helst inte med att agera till dess att ni har en svårt sjuk adept / ungdom / kund framför er. Lyft frågan så fort ni får tanken om att något inte står rätt till. Om det är möjligt.
Försök förebygga genom att belysa vikten av vila och tillräckligt med energi och näring för att få en stark fysik eller bli bra i idrott. Och, det mest självklara, snacka inte om viktminskning eller utseende.
Jag blir rejält irriterad när jag hör ungdomar berätta om idrottsledare som kommenterat deras vikt, gett råd om viktminskning eller som har berömt dem för att de minskat i vikt. En del idrottsklubbar har vägning och calipermätning av ungdomar. Hur tänker man då? Även om man gör det för att ungdomarna inte ska tappa i vikt blir ju effekten den motsatta. Det blir en fixering vid vikten i stället för att fokusera på glädjen i att idrotta och ha utvecklandet av kapacitet och prestation i fokus.
Se upp också för att berömma träning utöver den schemalagda eller överenskomna träningen. Fråga upp och ta reda på vad personen vill med den extra träningen och vad och hur mycket hen tränar.
Prata om vikten av vila och återhämtning. Det är ju verkligen inte alltid det är bättre att träna mer. Man behöver träna smart och inse att vila och mat är lika viktiga komponenter för prestationen som träning.
Jag tycker också att alla som ger råd om mat och fysisk aktivitet ska vara medvetna om det här problemet. Individanpassa råden efter personen och tänk på vilket språk ni använder om mat. Det går inte att ge exakt samma råd till alla människor.
Prata om vad man behöver få i sig för att må bra och prestera och inte vad man ska utesluta.
Framför allt önskar jag att alla som skriver om mat och träning läser den här boken och att man slutar skriva om hälsosam mat som om alla människor i hela Sverige har fetma eller metabola syndromet. Sluta skriva om dieter som om alla människor mår bra av dem.