Efter fem dagars semester i en Stockholmsförort har mina tankar på hälsa och socialgrupp aktualiserats igen. Som dietist på ungdomshälsa kan man ibland känna sig lite uppgiven över det faktum att förutsättningarna för bra mat- och motionsvanor skiljer väldigt mycket mellan olika samhällsklasser.
Därmed inte sagt att ungdomar med rika och välutbildade föräldrar alltid har bra mat- och motionsvanor. Det är inte heller så att barn till föräldrar med en låg inkomst och mindre akademisk utbildning automatiskt har dåliga mat- eller motionsvanor. Även om det kostar mer att äta hälsosamt är det många familjer som klarar av att ha bra matvanor med en knapp budget. Och fysisk aktivitet kräver sannerligen inte ett guldkort på dyra gymmet.
Men jag ser helt klart en tendens i vilka problem man vänder sig till mig med. Övervikt och fetma är inte lika vanligt i rika och välutbildade familjer, där är det vanligare med andra typer av ätproblem och ätstörningar exempelvis ortorektiskt ätbeteende i kombination med mycket träning. Jag ser hur klyftorna bara ökar och ökar och jag känner mig maktlös!
Jag vet hur mycket min halvtidstjänst på Ungdomshälsan i Umeå har betytt för många ungdomar, men jag är också smärtsamt medveten om de fall där jag inte har nått fram eller lyckats möta ungdomarna där de har varit just där och då eller då våra gemensamma insatser inte har räckt till. Och jag önskar vi kunde göra mer, framförallt för de ungdomar som fått med sig en övervikt eller fetma från barndomen.
Ja, jag är medveten om genernas stora betydelse och hur svårt det är att ändra sitt ätbeteende och att det är ännu svårare att gå ner i vikt om man har en fetma. Men jag är också medveten om hur mycket en hälsosam livsstil kan göra för hälsan oavsett vikt och hur mycket en liten viktnedgång eller utebliven viktökning kan förskjuta eller förhindra utvecklande av typ 2 diabetes.
Och jag har inga siffror eller kalkyler - jag är dietist, inte ekonom - men jag tror faktiskt att vi kan spara pengar på att satsa på de här ungdomarna........de här blivande föräldrarna som skulle kunna ge sina barn bättre vanor och en bättre utgångspunkt för god hälsa än de själva fick.
Ja, jag tycker faktiskt vi är skyldiga dem det!
(Om någon undrar varför jag semestrar i Stockholmsförorten kan jag berätta att jag har hälsat på min dotter och hjälpt henne att flytta in lite möbler i andrahandslägenheten- tredje eller fjärde flytten på två år beroende på hur man räknar)
Comments